3. sep, 2016

Ett avsked och en målgång

Dag 21

 

Tidig morgon även idag, vaknar 05,20. Har en konstig känsla i kroppen, kan inte riktig sätta ord på hur jag nu känner mig. En blandning av vemod, glädje en känslomässig röra som gör mig helt passiv. Blir liggande rätt länge för att få ordning på alla dom känslor som nu inte går att tygla.

 Den förunderliga stämning som avslutade föregående kväll gör ju inte saken lättare att få ordning på mig själv. Till slut tappar jag humöret över mig själv och min vekhet i denna situation. Jag svär och gormar i min ensamhet, detta väcker mig ur detta märkliga tillstånd.

 Nu blir det den absolut ynkligaste frukost någonsin jag har ätit, sen är det bara att packa. Dimman har ännu inte lättat men det bryr jag mig inte ett dugg om. Ser inte dagens vandring rent orienteringsmässig som någon större utmaning.

 Nu har antingen omdömet lämna mig permanent för många dagar sedan, eller så har jag kommit till en punkt där jag är fullständigt trygg i alla typer av situationer i fjällvärden. ”Har fortfarande inget svar på det en månad efter min vandring”. Jag packar vidare samtidigt som en svag vind börjar att skingra morgonens dimma.

 Klockan börjar närma sig 08,00 dags att ta farväl av både platsen och fjällen nu kommer jag snart att vandra ner genom Seldutvagge. Den dal kommer att leda mig ändå fram till mitt slutmål Vuoggatjålme. Är klar för att ta på mig ryggsäcken.

 Då kommer dom russlande upp den väg jag nu kommer att ta, dom stannar och står där helt lugnt och tittar på mig. Nu börjar det här bli lite väl märkligt även för mig. Efter det som ska visas sig även bli ett avsked mellan jag och dessa alltid återkommande renar. Vi står och ser på varandra, jag tar en del kort så lufsar dom lugnt iväg mot ikkesjahur.

 Nu måste jag tillbaks till mer bebodda platser, jag är en individ som anser att jag ensam och ingen annan eller annat eller vad ni vill är grunden för mina beslut och min snart lyckad fjällvandring. Nu börjar min brist på mat min snart helt nedbrutna kropp rent fysiskt och tillfälligheter att försöka slå håll på en livslång filosofi. Nu måste jag ner till Vuoggatjålme träffa min fru ringa min dotter och äta hejdlöst.

 Att inse detta även i denna situation tycker jag så här efteråt faktiskt var starkt gjort. Det är svårt i en blogg att sätta ord på hur man regerar när du är så nere för räkning, men på något sätt lyckas jag ändå få ordning på mina tankar. Sluta inbilla mig saker och starta dagens etapp.

 Dagens vandring startar lite som vissa andra dagar lite i sick-sack till jag är ner vid bron som tar mig över Seldutjåhkå här möter mig ett mindre tältläger, att jag blir förvånad är ingen överdrift.

 Stannar mitt bland alla tält för att för ovanlighetens skull kolla var leden ner mot Vuoggatjålme går. Snart är jag upp i en intressant diskussion med några av vandrarna dom är ute på en gemensam fjällvandring och har som jag förstod fjällguider med sig.

 Det blir en sån trevlig pratstund så tiden flyger iväg, till slut känner både fjällguiden och jag en viss stress att komma iväg, ha ger mig en kort beskrivning vart leden till Vuoggatjålme går, jag tackar för mig och fortsätter min färd ner mot slutmålet.

 Dom första 6-7 km är leden lätt att följa, det går förvånansvärt lätt från början, här har nog endorfin en avgörande betydelse. Men allt har sitt slut även denna upplevelse. Nu börjar jag återigen titta efter något ätbart stamtidigt som jag vandrar ner genom Seldutvagge.

 Nu är möjligheterna större att äta sig fram genom terrängen. Jag befinner mig nu ett bra stycke nedanför trädgränsen. Även om det är förvånansvärt lite bär,så räcker det lilla jag hittar för att hålla mig igång.

 Efter några timmar börjar jag och leden ta lite egna vägar, den här gången är det ledens nästa obefintliga markering som avgör det. Jag lägger inget större värde i att försöka hålla mig till den rätt så osynliga leden.

 Vi stöter på varandra lite här och där, när jag är ca 10-12km från Vuoggatjålme så blir leden mer välvilligt inställde nu är den lätt att följa. Nu är också mina små stopp för påfyllning av något ätbart fler och fler, men det går. En liten näve kråkbär och lite blåbär är som en burk redbull.

Rätt fantastiskt hur anpassningsbar kroppen är och hur långt du tar dig med stark vilja och motivation. Även om det är ett tag sedan jag passerade 25 km som var sträckan för dagen, en rent värdelös bedömning eller ett sätt att inte tappa modet rent undermedvetet vad vet jag.

 Så nu finns inga bekymmer i värden just nu stannar vid en bäck ca 6-7 km för Vuoggatjålme där blir det ett bad för att vakna till. Tröttheten har nu anlänt, vill helt enkelt lägg mig ner och sova. Lätt åtgärdat med ett iskallt bad i den bäck som även har en bro som jag nyss har passerat. Nu kan det inte vara mer än två timmar kvar av denna fantastiska med otroligt krävande fjällvandring.

 Allt upprepar sig, dom känslor jag hade straks före målgång i Malmö 2006 när allt kändes klart, dom kommer nu som en flodvåg över mig, här går jag ensam och är helt överväldigad av glädje över mitt lyckade projekt. Jag firar min triumf återigen i min ensamhet. jag berättade detta innan jag påbörjade min resa genom fjällvärden, om jag ser lite oberörd ut vid målgång så är det endast för jag redan har haft mitt ögonblick.

 Och så blev det, det här går inte att planera, här är krafter och känslor som inte går att styra. När jag har endast några km kvar möter Roland mig. Vi går och samtalar den sista timmen, och där vid en bro några hundra meter innan Vuoggatjålme får jag äntligen möta min Fru Helen igen min trogna vän Thor min engelskasetter. och några nära vänner min mor och hennes man Reijo blanda annat även min chaufför Robert han som tog tillbaka bilen från Vassijaure för 21 dagar sedan är där.

 Så var detta äventyret över, nu blir det troligen bara ett inlägg till om denna fantastiska färd. Där bara en bråkdel av allt har blivit återgett i denna blogg. Det inlägget kommer att handla om en del saker man ska tänka på. En hissa och dissa lista där en del saker faktiskt kommer att få en mer rättvis bedömning och andra en rätt hård bedömning. Allt är helt och hållet min bedömning efter dessa 21 dagar inget annat. Finns säkert många som gör en annan bedömning, men dom har inte gått i mina fotspår.

 Sen en sista sak har fått så enormt bra respons, på min i mitt tycke enkla beskrivning av Äventyret. Så nu överväger jag kraftigt att skriva en bok där jag berättar hela historien och även min långa kamp tillbaks från dom medicinska problem jag var tvungen att övervinna. Innan det var dags för start från Vassijahure. Men nu börjar nästa äventyr vägen till Spartha!.

 

Tack för att ni hart läst om mitt äventyr Mvh Kenny.