2. sep, 2016

Oförklarligt.

Dag 20

 När jag igår kväll satt och funderade över allt jag har fått vara med om blev jag lite tagen av dom tankar som snurrade runt. Att våga släppa kontroll har verkligen skapat oförglömliga minnen.

 Att klara av en vandring till Vuoggatjålme idag, det är fullständigt omöjligt i mitt tillstånd, så det blir 21 dagar innan Äventyret är över. Men nu handlar det om idag och mat. Gårdagens lösning på matsituationen hjälpte mig genom den dagen.

 Idag kommer jag att gå högre upp så svamp kan jag nog glömma. Äter halva min 200 g renfeta bit och några små bitar torkad fisk, får försöka ordna mer mat under dagen. Jag går med ryggsäcken i snitt 10- 11 timmar per dag. Så jag har ett kraftigt underskott av energiintag.

 Ändå är jag helt övertygad om att mitt val av mat, för den här vandringen med dom förutsättningar som var kraven. Den maten var helt optimal finns inget alternativ. Fett massor av fett plus proteiner det är nyckeln till framgång.

 Och det har fört mig ditt jag nu sitter. Och det lilla jag har kvar plus det jag kan anskaffa dom sista dagarna kommer att ta mig ändå fram till Vuoggatjålme. Numera går uppsättning och nedtagning av tält helt av sig själv. Så från jag bestämmer mig för att starta tills jag är på väg tar det inte många minuter. Börjar dagen som gårdagen börjar med ett kraftigt motlut, är en stigning innan jag är uppe i Dåresvagge där jag återigen vandrar in i Sverige. Jag passerar ett par hundra meter söder om renvaktarstugan.

 Närmar mig ikkesjahure , hungrig och helt matt i kroppen. Har hittat lite maskrosor som blivit morgonens snacks, men allt för lite. Jag måste prova fiska när jag kommer ner till ikkes. Så av med ryggsäcken och fram med lina och en av mina superspinnare.

Hittar en bra plats, och förflyttar mig till unga år när detta sätt att fiska förekom rätt ofta. Snurrar spinnaren med hög hastighet och låter den fara iväg i en båge ut i sjön. Nu händer det otroliga igen denna så märkliga fjällvandring. Tredje kastet och ett rejält hugg, en lång och nervpirrande kamp mellan jag och en stor röding utspelar sig.

 Nu måste jag styra motståndet mellan min vänstra tumme och pekfinger, där justerar jag motståndet så fiske inte kan riva sig lös. Och med min högra hand drar jag den sakta mot land. Detta tar tid fisken måste vara så drillad att när den närmar sig land så blir det inga plötslig ryck för då kan den vara förlorad.

 Och äntligen den ligger på land glädjescener utspelar sig nu i i västra ändan av ikkesjhaur. Dagen är räddad mat i överflöd igen, så fram med pannan nu blir det kokt röding Tar ett tag innan maten är färdig, tillgången till något brännbart är minimal. Så det blir att mata den lilla elden hela tiden med små torra kvistar från det lilla ris jag har i närheten. Men vad gör de, snart är det fest igen.

 Att klara sig hela tid på gräns av vad som är möjligt för att kunna fortsätta. Är nu en del av min förflyttning, jag har börjat se det som en helt naturlig del av min tillvaro. Om inte det här har varit näst sista dagen undrar jag vart det hela har slutat.

 Nu är jag laddad med energi, blir ett snabbt beslut som går mot allt som jag tidigare har valt. Jag går så lågt som möjligt, jag följer strandlinjen av ikkesjahure. En fullträff stranden på södra sidan har en bred grusstrand, och den är till och med välpackad.

 Helt otroligt första gången jag beslutar att inte gå högt upp så blir det rätt. Dom första 5-6 km går väl fort men det är helt fantastiska förhållande att gå. alla dom jokkar som kommer ner från den av vide klädda fjällsidan breder ut sig till en grund jokk som är enkel att gå rakt över.

 Nästan så jag inte tror det är sant, har jag gått högt har hjärnblödningen varit ofrånkomlig när frustration tagit överhand blad vide och svår-upptäckta jokkar . Jag närmar mig östra änden och då börjar jag sneda uppåt för att komma upp på en höjd som gör att jag går väster om Jurun-deltaområde. Nu går jag rakt söderut och faktiskt mot Silvervägen, fortsätter i den riktningen till jag är endast 3-4 km från vägen sen blir det norrut igen.

 En anledning är att hitta ett lämplig plats att gå över detta blöta område. Men den största anledning är dimman som gör orientering helt hopplöst. Så nu irrar jag runt och letar en mycket speciell plats. Här ska jag övernatta om jag så ska använda hela kvällen för att hitta min sista övernattnings plats.

 Och äntligen den framträder likt en skugga i dimman tillsammans med en stor renhjord snacka om märkligt där står dom runt denna speciella plats. Det blir en kväll som jag aldrig tidigare har upplevt i fjällvärden, och med största sannolikhet aldrig mer kommer att få äran att uppleva.

 Kvällen övergår till natt innan jag lägger mig, nu är det en dag kvar, såhär i efterhand är jag glad över min motvilja till koll av sträckor och vägval. Sista dagen var betydlig mycket längre än min optimistiska beräkning av ca 25 km inte ens nära kommer det att visa sig.