1. sep, 2016

Vandringen tar mig till en annan tid

 

 

Dag 19

 Morgon med nordsaolo som blickfång när yttertältet hissa upp. Alltså vilken morgon, solen lyser upp fjällsidan. Jag blir helt lyrisk, tar gopro kameran och vandrar runt filmar och är helt överlycklig över morgonens väder vilken start på dagen.

 Troligen så är jag nu ute på djupt vatten rent fysiskt och även mentalt. Men vad spelar det för roll en dag som idag, har under morgonen börjat inse vilken situation jag är i. Min räddning är min ensamhet, låter det märkligt.

 Här kommer den insikt jag komit framtill denna mycket speciella morgon. Där jag vandrar runt och talar för mig själv samtidigt som allt filmas.

Nu är jag i så dåligt skick att i dom flesta ultralopp har jag blivit tagits ur tävlingen, förutom mitt favorit lopp. Anhöriga och vänner har blivit kanske både rädda och bekymrade över mitt tillstånd. Men nu är jag ensam, här får den kraft vi alla människor har djup inom oss fritt spelrum.

 När processen att hamna i detta överlevnads tillstånd kommer så sakta smygande som i mitt fall. Ja då känns allt helt naturligt för mig. Men en betraktare skulle ta sig själv som mall i sina uppfattning av situationen och avgörande för sitt beslut. Och inte förstå hur man kan växa in i en överlevnads roll som är en otrolig upplevelse.

 Där är jag nu, med stor kliv in i något okänt men ändå så naturligt. Nu fortsätter min vandring. Men nu mer likt en tid då vandring och överlevnad gick hand i hand. Jag är på väg tillbaks till en tid där samlandet efter något ätbart och fångs är en del av förflyttningen.

 Åter till denna så märkliga dag, solen är min vän den laddar upp allt som ska laddas. Den torkar allt som ska torkas den ger mig hopp. Hopp om en dag utan regn. Och det är något som jag nu verkligen behöver, för allt är mer eller mindre blöt.

 När jag till slut känner mig nöjd och allt är såpass torrt att det är acceptabelt då packar jag och sen startar dags vandring. Börjar med en rejäl motbacke upp mot Nord saolo, min plan för dagen är att gå mellan Ballek och Nord saolo. Sen blir det återigen en gräns vandring ner mitt emellan Mavas och Balvatnet.

 Att aldrig ryggsäcken upplevs lättare har jag kommit underfund med. Eftersom ryggsäcken blir lättar så bryter kroppen ner muskelmassa, så det blir ett nollresultat i min upplevelse av vikt. Man hinner tänka en hel del under nu 19 dagars vandring.

 Efter en lång mödosam början på dagen, är jag nu uppe så jag ser både mavas och ballek, Bestämmer mig för att gå högt upp på Nord saolos fjällsidan. Är ett stort våtområde som ligger längre ner, inte min val av väg denna dag.

 Så smånigom kommer jag till den sista brant snöklädda sluttningen upp mellan ballek och Nord saolo, den är så pass brant att stegjärnen åker på skorna. Tar sin tid men äntligen uppe, går en bit sen av med säcken fram med gopro och en stunds filosoferande medan kameran går.

 Efter ett tag går jag ner till den nordvästra sidan av ballek. Där blir jag rätt länge. När jag är nöjd följer jag slutet på en brant stensluttning som även är slutet på berget ballek. Nu breder ett helt nytt landskap ut sig, en brant som är gräsbevuxen branten är min väg ner. Hinner inte långt ner innan jag hör barn som skrattar. Okej nu har det klickat totalt för mig.

 Ser ingen ting som liknar barn eller vuxna för den delen, men hör dom klart och tydligt. Men nog är det väl ändå själva fan, hur är det möjligt. Nu börjar jag gå mot barn som inte syns men hörs, här är en liten optisk synvilla ute och går. Landskapet en grön böljande nerfart där större dalar inte syns.

 Det är där dom är, nu kommer dom upp ur denna dal rakt mot mig. Två Norska flickor i tio tolv års åldern med sin pappa, dom är ute på tur. Pappan har en liten säck. Det vanliga stoppet för ett samtal.

 Blir en trevlig stund där vi hinner prata om det mesta som rör tur gående och allt annat som berör fjällvärden. Till sist måste jag tacka för mig och fortsätta min färd ner mot området väster om Mavas, ett området jag inte tycker om. Har ett dåligt förhållande till detta område efter jag och Ottos passage förra året.

 Men nu har jag större problem, jag är helt enkelt helt tom för energi kroppen håller helt enkelt på att ge upp. Nu går jag ner mot några små björkar samtidigt äter jag allt som går att äta av växter.

När jag närmar mig björkarna så hittar jag ett område fyllt av ätliga svampar. Vilken lycka här finns det mat i överflöd. När jag har ett ordentligt lass med svamp, så stannar jag och gör upp eld.

Nu tar jag fram sista biten renfeta förutom den som är menat för en riktigt svår situation. Biten väger kanske 4 hg alltså 3600 kcal, jag tar hälften lägger i panna och låter den smälta helt och hållet.

 Sen blir det friterad svamp med lite grönt till, det är så gott rent himmelskt och som pricken över i nu kan jag dricka varmt kaffe, tror ni jag har det bra nu?. Allt är på topp det smälta fettet dricker jag under andakt nu är denna dag matmässigt säkrad.

 Att nu få lägga sig och vila på maten hade varit helt topp, men där går gränsen bara packa och fortsätta dagens vandring. Min vandring förbi mavas västra ända i närheten av den Norska gränsen. Den beskrivningen hoppar jag över, har försökt att undvik användandet av svordomar i möjligaste mån i min blogg.

 Och för att den tanken ska fortsätta hela vägen till Vuoggatjålme så blir det endast dessa ord, det var besvärligt. Nu är dåresvagge på den Norska sidan mitt slutmål för dagen, där hittar jag en fantastisk plats där utsikten mot Balvatnet är helt magnifik.

 Så upp med tältet och i kväll sätter jag mig ner och bara lever medan jag betraktar balvatnet i ett helt fantastiskt ljus.