1. sep, 2016

Tungt mycket tungt

 

 

Dag 18

 Vaknar rätt tidigt, ligger och tittar på klockan som hänger i en ögla rakt ovanför mig. Klockan är bara 06,00. Märkligt efter gårdagens strapatser, känns så otroligt skönt, nu är det gjort. Och det blev en otrolig upplevelse som kommer att följa mig i tankarna reste av mitt liv. Nu när vandringen går mot sitt slut. Så känner jag både en lättnad att snart kunna slappna av. Och inte hela tiden ta svåra ibland snudd på livsavgörande beslut. Samtidigt en otrolig glädje över vad jag har fått uppleva, och lite vemod över att denna händelserika färd snart är över.

 Såhär kan jag inte fortsätt att tänka, spara det några dagar till försöker jag intala mig själv. Det är ju ändå ett bra stycke kvar, ligger ju inte långt från nederkanten av Salajigna Glaciären. Denna morgon tar jag det lugnt, sliten i kroppen, hungrig och numera bara kallt kaffe som bjuds till lite renfeta och några bitar torrfisk. Frukosten är numera inte hellre att känna igen.

 Jag har min spartanska fiskeutrustning om situationen blir allt för ohållbar, tror inte för ett ögonblicka att så ska bli fallet. Bara vetskapen känns ändå bra. Dagens landnings procedur pågår för fullt. Jag avslutade gårdagens vandring halvt medvetslös kändes det som och klockan han bli 23,00 innan den vandringen var över. Så laddning eller andra förberedelser inför denna dag fanns inte med i bilden försiktigt uttryckt.

 Tiden går och nu finns ingen återvändo, jag måste börja packa! . Kroppen är trött den protesterar vilt mot en till dag utan vila. Nu har även dom tankarna börjat göra små försök att påverka mig till en vilodag. En sådan här situation har jag upplevt tidigare under min ultrakarriär. Den enorma skillnaden är att då är du aldrig ensam, det finns alltid någon eller några som kommer med glada tillrop. Stationer med mat som dyker upp med jämna mellanrum.

 2006 under min löpning mellan Kiruna och Malmö hade jag stöd av både känd och okänd, intervjuer med massmedia, och! Möjlighet att kommunicera med vem jag vill via mobilen. Nu har jag varit i kontakt med min familj två gånger dom första dagarna och från toppen av Kebnekaise dag numer 6. Sedan dess har jag varit helt avskuren från yttervärden förutom mina möten med andra vandrare.

 Till det kommer matsituationen, ja den här morgon är min kamp mot mig själv och viljan att stanna någon eller några dagar helt obeskrivbar. Efter några timmar blir det ändå så, jag fortsätter och tar dagarna som dom kommer. Efter det som känns som en evighetsvandring är jag nere vid pieskejhure och bron. Min plan att gå rakt över Deltaområdet blev skrinlagt.

 Här blir det en lång och mödosam vandring efter sjön ömsom upp ömsom ner lede och jag far som en orm mot västra ändan av sjön. Dags för ett märkligt möte, i väster ända av pieskejhure finns en stuga utanför en bit ut i vattnet ligger 4 kanoter. Jag går och funnder vart dom är påväg när jag upptäcker ett par på en höjd framför mig.

 Gör en sväng i deras riktning så jag får mig en pratstund. Väl framme visar det sig vara ett Tyskt par som har burit upp mat och annat man behöver för att paddla kanot i glaciärsjön!.Dom ska först paddla längs mouotkejavrre sen en bit efter låmivatnet för att slutligen bära kanoten över till glaciärsjön. Så nu ska dom ner för att hämta kanoten. Återigen ett trevligt par och ett intressant samtal där jag berättar om min resa och vart jag är på väg dom får samtidigt titta på några kort i min kamera så dom får en bild av sitt mål.

Tackar för ett trevligt samtal och så är det bara att vandra vidare. När jag rundar västra ändan av Pieskejahure så är jag rätt när Norska gränsen, och den närheten kommer jag att följa resten av dagen, ibland i Sverige för att lite senare befinna mig i Norge. Och så går resten av dagen Börjar närma mig nord saoulo från norr där ligger en sjö där gräns går rakt över, en sjö med två namn Tjahtajavrre är det ena namnet, utloppet från sjön är en jokk där är min tältplats för dagen en brant ner är nu mitt sista hinder. Hittar en bra väg ner och så var den slitsamma dag över, och som vanligt anländer renarna med mig. Dom börjar russla runt i området.

 Återigen en vacker tältplats, äter lite mat sen är det bara att vila, inser att imorgon måste jag göra något åt min matsituation. Vad ,ja det tar jag eftersom men något måste göras. 18 dagar nu är dom kroppsliga förråden nästan tömda och min muskelmassa och fettreserv bryts ner i en allt snabbare takt.