31. aug, 2016

Så var jag äntligen fram vid denna dag.

 

 

Dag 17

 Och så har äntligen denna morgon kommit. Den jag har sett framemot och känt en stor respekt för. Nu handlar det inte om vandring längre, nu är det helt andra kriterier som måste uppfyllas för en lyckad dag. Ligger och fundera på vädret, har ännu inte gjort vad jag alltid gör. Upp med dragkedjan på innertältet. Sen hissar man hela en sidan på yttertältet så landskapet blir som en tavla. där ligger man och väntar förväntansfullt på dagens väderprognos.

 Nu är det dags för denna ceremoni, först ska dragkedjan öppnas sen sträcker jag mig mot det röda snöret som hissar ridån. Yttertältet visar dagens landskap, eller en mycket liten del, dimman döljer landskapet ordentligt. Kunde ha varit värre blir min nu märkliga reaktion, det regnar ju inte.

 Ingen ide att titta på något man inte ser, så ner med yttertältet, nu är det dags att fundera på alternativa väg val. Inget är något jag ens överväger, av dom som snurrar runt i mitt huvud. Att gå runt glaciärerna skulle inte tro det. Björn Helamb och Roland Pantze vet att vid dåligt väder så avvaktar jag till klocka tolv innan ja hittar på något annat.

 Så nu är det bara att vänta, Samtidigt äter jag en dubbel frukost. Har helt enkelt strukit frukosten den sista dagen. När klockan är elva och halva glaciärområdet fortfarande döljs i dimma. Så bestämmer jag mig för att gå upp och mellan glaciärerna. Dumdristigt? Inte sett ur mina ögon. Jag litar helt till min förmåga att hantera dom situationer jag än hamnar i.

 Så nu packas allt mycket noggrant i min ryggsäck, nu vill jag ha en så bra balans som möjligt och tyngdpunkten där den ska va. Jag vet ju inte vad som väntar, men antar att det kan bli en tuff dag. Sen börjar en vandring i gamla spår, mina egna såklart. Jag följer nästa på pricken den väg jag och Otto tog förra året, när vi närmar oss den norra sidan av Sulitälma glaciär område.

 Väl framme vid kanten av den lilla glaciären som går som en kil upp från norr mellan Stuorrajigna och salajigna inser jag att fjolåret snötäckta vandring. Är nu en isbelagd brant full av sprickor. Bara att anpassa sig, på med mina stegjärn av det enklare slaget. Sen börjar en mödosam men säker vandring uppåt, jag kommer fram till inte så märkvärdig sprickor. Men tillräckligt för att man ska bli kvar om man uppför sig oansvarigt.

 Mina hopp över dessa sprickor skulle aldrig göra sig bra på film, inga dödshopp här. Utan enkla små hopp där säkerhet är nummer ett. Sakta men säkert så kommer jag längre och längre upp tills en olustkänsla infinner sig. Nä nu går jag inte längre i mina gamla fotspår, det här känns inte bra. Sneglar till vänster en väg av sand ner mald sten av glaciärernas rörelser är nu alternativet.Kan inte hjälpas det blir min väg upp. Att en så kort sträcka kan ta sån tid blev en prövning.

Efter att jag har avancerat någon meter i den helt omöjliga sand grus sluttning där lutningen är värre än den inbjudande glaciären. Så kommer tanken att återvända till is och snö, men känslan av obehag får mig att fortsätt i den nästan löjliga kampen mot den lösa fjällsidan.

 Nu får det fan va bra antingen blir jag stående här med en fjällsida som inte samarbetar eller så tar jag mig upp. Efter en lång och utdragen kamp är jag uppe där jag och Otto stod för ett år sedan. När jag tittar ner på mitt vägval inser ja att återigen har mitt obehag för att fortsätta en viss stärkning kommit till min räddning.

 Vad jag ser i min tänkta väg upp som jag avvek från, ja det kommer kanske i en bok någon gång men jag är glad att ja nu är helskinnad uppe inför nästa prövning. Här står jag och funderar går det verkligen med min ryggsäck att ta sig upp så jag kommer mitt emellan Glaciärerna. Samma tanke som ett år tidigare fick oss att ta en annan väg.

 Inser nu eller aldrig, nu får du fan skärpa dig Kenny. 17 dagar här står du, hit ville du. Lös problemet. Så jag går mot något som inte känns bra, har sällan hänt tidigare men nu är det prestige ut och går, prestige inför mig själv. Vädret är på min sida idag, det har klarnat upp och nu lyser solen ett helt makalöst vackert glaciärlandskap breder ut sig.

 Nu är riktning uppåt mellan Glaciärerna, nu ska jag upp!. Här inträffar det märkliga mina utskällda skor, ni vet dom som inte klarar vatten. Dom är suveräna när det är brant och svårt att få fäste, ja dom är helt enkelt bra nu. Dom är förstås blöta men dom är nu så bra att den egenskapen stör mig inte längre.

 Att jag igen ska bli ställd inför ett stort hinder känns mentalt otroligt jobbigt. Men Jag ska upp. Nu får du lov att hitta en väg upp Kenny. Det är den enda tanken som gäller för tillfället. Jag får fäste med mina skor, det handlar återigen om 3-4 meter sen är saken biff. Jag får bra grepp med skon och häver mig upp till nästa nivå. Här behöver jag bara lita på ett bra grepp för min högra sko och så är jag uppe.

 Äntligen tittar jag mot toppen och känner mig både glad och ödmjuk, jag blev helt enkelt tillåten att komma upp efter 17 dagars fjällvandring. Nu är inte toppen så viktig längre.. Efter någon timme så börjar min färd ner, en nerfärd som jag kraftigt har underskattat. Uppifrån och tidigare under våren när kartan varit mitt stöd för denna tänkta väg. Ja då såg det ganska enkelt ut.

 Men det ständiga upp och ner. Den alltid återkommande osäkerhet vad du har framför dig. Om man går upp och ner ungefär samma väg. Enkelt du vet hur nerfarten ser ut, men när du kommer från ett håll och ska ner en annan väg då kommer du att hela tiden bli tvungen att avgör och ändra din tänkt väg ner.

 Nu har jag levat med den situation i 17 dagar. Men det tar på både fysiskt men mest psykiskt. Att ta korkade beslut är den största faran då. Om man tittar hur min klocka har loggat min nerfärd ser det ut som om jag irrat runt, det är den okända terrängen som sände mig i sicksack ner mot slutet av glaciärerna.

 Nu står jag på en kraftigt sluttande snöbrant, för att ta mig ändå ner måste jag korsa den på tvären. Har upptäckt en klippformation som sticker upp ur snösluttningen. Kan va min väg ner det är allt för brant att fortsätta rakt ner och jag vet inte hur slutet ser ut på denna mycket brant sluttning.

 Så bara att mycket konserterat ta sig an denna skråvandring. Att jag mycket noggrant och med kraft sätter den ena fot efter den andra under den evighetsvandring behöver jag nog inte närmare beskriva. Väl framme ser jag en grus stenslänt brant men fullt möjlig att ta sig ner för.

 Tills det tar stopp förstås nu står jag mitt i en is, snöbrant där dom sista 50-60 metrarna ner är en blandning av hård skare och isfläckar. Provar med mina stegjärn bara att glömma deras konstruktion är inte anpassad för denna sista, men nu vid första anblick omöjliga nedfärd.

 Till slut gör jag något som det är minst 30 år sen senast denna varianten blev använd. Jag kör ner stavarna ordentligt i snösluttningen ställer mig på knä och glider med ryggen före utför, där farten anpassas av hur djupt ner jag trycker spetsarna på stavarna. Jag håller naturligt vis längs ner så att mina händer är just ovanför snön.

 Kan låta som en riskabel manöver men den är totalt säker, enda kravet att göra på det här viset att man ser sluten på detta originella sätt att ta sig ner. Man måste ju naturligt vis veta att det finns ett bra slut på resan på knä utför. Väl nere är tanken att korsa Jokken från glaciären Salajigna, fullständigt hopplöst. Strömt, ingen sikt såklart djupt och efter flera försök fruktansvärt kallt.

 Bara att ge upp det blir en omväg ner till pieskehaure och sen ta bron över isvattnet. Längre ner går det att vada där ett delta liknande område breder ut sig, där är också min tänkta tältplats denna strapats liknande dag.

 Så väl ner vid delta området blir tältet uppsatt och en mycket sliten Kenny kravlar sig in i sin trygga boning, hur ska jag orka fortsätta utan vilodag. Det är dom tankarna som hinner snurra runt innan John blund kommer på besök.

 Länkar till dagens märkliga färd där Garminklockan kan visa min berättelse i detalj, det går att zooma upp kartan där framträder alla dom konstig vägval tydligt och klart.