29. aug, 2016

Kampen har börjat.

Dag 15

 Nu är var morgon en kamp mellan kroppens slita och trötta tillstånd, och psykes okuvliga vilja att lyckas. Den här morgonen är jag så trött att den enkla frukostproceduren hoppar jag över, äter lite renfeta. Den är ordentligt kall efter nattens låga temperatur så det blir snarlikt som att äta stearin. Försöker få en någorlunda matliknande upplevelse genom att skiva vitlök och ingefära. Lägger dom små skivorna på renfetan nu har jag en kanapé liknade frukostmeny.

 Jag upplever allt som en enorm uppgift denna morgon, här måste till en förändring i mitt eländiga tillstånd. Sätter mig på en sten med kallt kaffe och tittar mot Sulitelma området med dess glaciärer som väntar på besök av mig. Sen ser jag för mitt inre hur jag är där och min väg upp, samma väg som jag och min vän Otto ett år tidigare vandrade.

 Jag ser vägen förbi hammaren och hur jag rundar en sjö strax för den lilla glaciären på baksidan där börjar en branta stigning uppåt. Det är den väg som är min tänkta väg. Och nu äntligen börjar endorfin att produceras i min kroppen. Man hamnar i ett upprymt tillstånd, en ostoppbar vilja att fortsätta har nu denna process satt igång. Med ett enkelt knep att visualisera ett mål har nu min trötta kropp börjat att agera.

 Här gäller det att komma iväg så snart det låter sig göras, så jag slukar dom sista renfeta kanapéer som är kvar, packar allt och sen iväg. Vilken lycka att vädret var så bra föregående kväll allt är laddat så inget tidstapp där. Kan nämna att vissa dagar fäster jag min solcellsladdare bak på ryggsäcken, och kan därigenom ladda kamera eller gopro under vandring. Det är min Garmin-klocka som måste vara laddat för start så att dagsetappen blir loggförd.

 Nu startar jag i ett hyfsat tempo, här har tempot en avgörande betydelse. Det ska vara så pass högt att känslan av en kamp för att uppnå mitt mål fortsätter att pumpa runt endorfin i min kropp, men inte så högt att den kemiska processen upphör. För då hamnar man i en verkligt djup dal mentalt och fysiskt sett.

 Jag träffar mitt i prick med mitt tempo. Så nu är det mungipor upp och en euforisk glad Kenny som far fram genom fjällvärden. Tankarna ligger två dagar för den plats jag befinner mig på. Ett både bra och dåligt tillstånd. Det driver den inre motorn, men samtidigt kan du missa här och nu upplevelser. I mitt tillstånd är väg till glaciärerna upp och mellan Stuorrajeigna och salajiegna det absolut viktigaste. Nu blir allt annat nedprioriterat.

 Detta är ytterligare en handling och ett beslut som kommer att förpassa mig bak i tiden. Sett till mitt beteende och sätt att vandra dom sista dagarna innan jag är framme i Vuoggatjålme. Oavsett om jag nu har vetat hur avslutet av min vandring kommer att bli, där jakten på något ätbart smälter ihop med vandringen i sig. Har mina beslut varit dom samma.

Jag närmar mig Arasluoktastugan väl ner blir jag lätt förvirrad av den djungel av skyltar som sitter monterad på en stolpe. Dom pekar ut rättning till allt som överhuvudtaget är värt att veta plus allt annat. Vart är fortsättningen på Nordkalott-leden? ger upp går åt det håll dess fortsättning borde vara, efter någon liten km slår jag och leden följe igen.

 Det var nog mitt tillstånd av mental bubbla som blockera alla andra för mig då onödig information som gjorde mig skyltblind. Så det var väl märkt för alla typer av vandrare förutom en då förstås jag. Så jag fortsätter i mitt vägvinnande tempo något som förvånar mig en hel del faktiskt inser jag att en rekyl kommer men när är frågan.

Nu är det staloulokta stugorna som är mitt nästa mål, nu har vandringen mer en karaktär av en transportvandring.  Innan den sista och äventyrliga frivandringen börjar. När jag närmar mig Staloulokta stugan har jag en del saker som måste få en lösning detta kommer att ta tid visar det sig.

 På något sätt måste jag komma kontakt med Artic air och Björn Helamb enda möjlighet är här och nu här finns satellittelefon att låna för 45 kr minuten. Information om en trolig tidpunkt för min passage över och mellan glaciärer är endast möjlig att nå ut med härifrån. Det är ju även en dokumentärfilm och filmare som har intresse av den informationen. Spot i all ära men tidsuppfattning för när jag tar mig ann den uppgiften är det nog bara jag som kan förmedla. Nu visar det sig möjligheten till att ringa är endast på förmiddagen märkligt men nu är det så, inget att grubbla över utan bara anpassa sig.

 Nu dyker återigen tanke upp om mitt val att avstå från möjligheten att nå ut från min position i fjällen, alltså en satellittelefon. Så här i efterhand ett genialiskt och klokt beslut även om det trasslade till en hel del, så blev närheten och utsattheten av naturen så intensiv den kan bli. Jag endast jag har min situation och mitt välmående ja hela min existens avgörs av dom beslut jag tar här ute i fjällvärden. En känsla av frihet har infunnit sig. Så det blir att slå läger några km utanför Staloulokta stugornas område och invänta morgondagen.

Den här kvällen är allt blöt ingen ide att nämna någon speciell sak som är blöta, bättre att nämna vad som inte är blöt. Allt som ligger i dom vattentäta packpåsar jag köpte innan start lite kläder elektronik och annat min förstahjälp utrustning. Allt annat befinner sig i ett tillstånd från fuktigt till rejält blöt.

 Och det får man räkna med under en sån här vandring så jag bekymrar mig inte speciellt mycket över den lilla störningen. Imorgon kväll kommer jag att parkera på norra sidan glaciärerna så nu är det bara glada miner, under förutsättning att allt går bra förstås.