27. aug, 2016

Lätt blir svårt

 

 

 Dag 13

 Klockan 06,00 då tyckte min fyrfota vänner att det är hög tid för mig att påbörja morgonens göromål. Så bara sätta igång, bra väder så ut med solcellsladdaren, börja alltid med min Garmin-klocka. Idag är det nya regler gällande frukostmenyn. Har räknat på min energiförbrukning hela morgonen, hur jag än vänder och vrider på min ungefärliga bedömning av energiförbrukning för resterande dagsetapper, så kommer jag att få ransonera min mat hädanefter.

 Så då börjar jag med den nödvändiga nöd-maten, det är den mat du aldrig får röra. Den som är menat för en riktig nödsituation inte vanlig svält. Här är det mer en känsla av hur länge man tror det tar innan du får hjälp eller löser den uppkomna situationen själv. Det blir ca 4 hg renfeta och 2-3 hg torrfisk det motsvara ca 6-7 frystorkad matpaket.

 Resten av maten blir fördelad i en fallande skala där dom sista dagarna inte kommer att innehålla något större överflöd av mat. När jag är klar med matransoneringsstrategin kan min nu enklare frukost intas. Idag är en nästan östlig kurs planen. En plan som sjöarna Sallohaure, Vastenjaure och Virihaure plus en drös andra småsjöar har bestämt. Dom styr vandringsvägen precis som alla naturliga hinder har styrt mig från dag en.

 Så dag börja med en ganska brant start, nu lämnar jag Biernnaskåhppe en nästa hästskoformad dal söder om fjället Rautåive. Väl upp breder en enorm platå ut sig i riktning Kutjaurestugan. Nu börjar en vandring som ser enkel ut, men ingenting är enkelt i fjällvärden. När du går i en naturlig terräng utan mänsklig anpassning för en lite mer bekväm vandring, då kan även ett landskap som ser inbjudan ut på avstånd bli en utmaning.

 Efter några timmars vandring börjar den hela tiden skiftande terräng med tuvor och ett evigt upp och ner. Dessa på avstånd osynliga små gropar som nästa förvandlar min framfart till ett landskap fyllt med stepp-upp brädor, ta ut sin rätt. Alltså det tar på krafterna, samtidigt verkar det som om fjällen Sibertjåhkkå och Skajdetjhåkkå dom två är nämligen min riktpunkt inte komma närmare.

 Här har återigen något som vid första anblick ses som en fördel, hellre blivit en nackdel en monoton upprepning av hur du går kan fort orsaka belastnings och smärtproblem på dom mest besynnerliga ställe på kroppen. Har gått i ca 3 timmar och inser nu att jag har inte ens kommit halvvägs över detta snarlika stepp-landskap. Om jag inte redan hade tillryggalagt den sträckan som låg bakom mig med alla dom utmaningar som det har skapat. Ja då har inte dagens vandring varit något bekymmer men nu i ransoneringstider där utrustningen börjar falla isär hungern börjar så smått göra sig påmind och kroppen tycker, det här med vilodagar vad är det för fel på det. Då blir vandring mot Kutjaurstugan en prövning.

 Äntligen verkar dom flyende fjällen har stannat upp jag har närmat mig dom avsevärt. Nu är frågan ska jag hålla högt som vanligt, eller lågt och hellre följa älven på avstånd. Som vanligt blir det högt ett otroligt bra val upptäcker jag senare från min höga position. När jag rundar fjället Sibertjåhkkå på dess södra sid kommer jag äntligen att se ner mot Kutjaurestugans position. Nu är frågan rakt på eller ett försök att ändå få vandra några km efter led denna dag. En gammal bekanting Nordkalott-leden kommer en mer nordlig riktning efter att ha passerat Vaisaluoktastugan.

 Det blir min egen väg. En mer djungel-aktig väg kommer det att visa sig. När jag äntligen börjar min vandring rakt mot stugan startar det med ett stenskravel i kraftig lutning, efter den strapatsen är en i det närmaste ogenomtränglig vägg av sly fjällbjörk ja i princip allt som har en sportslig chans att överleva i denna miljö blir min nästa motståndare. Jag kan inte annat än skratta i min självvalda bedrövlig situation, ett tag tror jag nästan här blir ja kvar. För att prova mitt humör maximalt har moder natur även tagit till ett skyfall inget barnsligt sommar regn utan här gör hon det ordentligt det regnar så jag tror ja ska drunkna. Efter en intensiv kamp mellan jag och vegetationen släpper vegetationen sitt grepp om mig. Och jag kliver rakt på en kåta som antagligen var i sitt bästa skick för mer än hundra år sedan. Vilken glädje att få se denna urgamla kåta där bara skelettet återstår, tack Kenny för dina alltid återkommande spontan val av väg.

 Nu är resten av min vandring denna märkliga dag enkel, kommer ner till stugan, blir ett kort samtal med stugvärd och några av gästerna sen blir det leden därifrån som gäller efter någon km är jag framme vid dagens tältplats. När jag är infärd med tältuppsätning kommer några vandrare farande,

blir ett långt trevligt samtal med två mycket erfarna fjällvandrare som även känner till arjeplogsfjällen. Så otroligt sympatiska och trevlig. Så samtalet drar ut på tid där allt som har med fjällen bästa fiskeplatser och mina små äventyr avhandlas.

 Efter närmare en timme fortsätter dom sin vandring och jag avslutar mitt tältprojekt. Sen blir det att göra upp eld koka vatten för kaffe lite mat och funderande över nästa dag och hur jag ska klara min tidsplan som maten är beräknad för. Den mat som nu är mindre än vad den borde var pga av ett beslut tagit i en falsk känsla av överflöd.

 Efter kaffe är det bara att krypa in i tältet , alla aktivitet efter dagsetapper är numera endast slöseri med min begränsade mängd av energi.