23. aug, 2016

Mitt svåraste beslut

Dag 11

 Gårdagen avslutades med skyfall, så det enda jag kunde göra var att sova. Och det gjorde ja redan kl 19,00. Så idag blev det tidigt, vaknade redan 01,00 så knappt en ny dag har det blivit. Eller dag , ett nytt dygn låter nog bättre.

 Men vilken början vindstilla några enstaka moln en helt underbar start på den nya dagen. Nu blir det den tidigaste brunchen någonsin, kommer garanterat aldrig mer att ens vara i närheten av detta rekord. Har även återgått till planering av dagsetapp, något som kommer att försätta mig i ett av dom svårast beslut någonsin. Men nu är allt helt topp.

Redan kvart över tre på morgonen påbörjar jag min vandring, nu är generalplan följande. Jag följer Nord-kalottleden några km tills den åter viker iväg mot väst alltså Norge. Jag för min del går rakt söderut mot fjälltoppen Noajdetjåhkkå.

 En lysande plan, det är ju förstås ett litet vad men hur svårt kan det vara. Jag kommer ju att spara en hel dag, genom att undvika ett Norgebesök till. Så jag vandrar iväg ganska nöjd över mig själv, både över min smarta genväg och en riktning som äntligen betyder ett stort närmande mot Vuoggatjålme.

 När nord-kalottleden viker västerut håller jag stadig kurs söderut, nu kan jag sätta mig ner för en närmare studie av platsen för vadet, efter en snabb koll med kikaren inser jag att detta vad nog kommer att bli en aning värre än vad som var tänkt. Men det tar jag lätt vägen runt sjön Bovrojavri är säkert någon mil.

 Så jag söker mig ner mot vad som ska visa sig vara en vildsint mindre älv, en älv som leder mellan sjörna Bovrojavri och kåbtåjaure här snackar vi vatten massor i vild transport mellan dom två sjöarna landtungan är ca 500 meter där älven, jokken passerar sen breder dessa sjöar ut sig i väst östlig riktning på ett ungefär.

 Jag kommer ner ungefär mitt mellan sjöarna, behövs bara en snabb blick neråt för att inse helt omöjligt men min ryggsäck. Så det är bra att gå upp till utloppet från Bovrojavri. Nu är jag inte speciellt kaxig, har nog vadat mer än 40-50 gånger bara dom senaste två åren och hundratals gånger undre min fjällvandrar karriär men det här ser svårt ut .

 Jag är väl medveten om hur oerhört fallit kalt vatten i kombination med djup och hög hastighet på strömmande vatten är, och nu har jag även en rätt tung ryggsäck som flyttar tyngdpunkten högre upp på min kropp.

 Står länge och funderar, nu är mitt största problem för ett lyckat vad att jag först gå över utan ryggsäck. Ett beteende som är emot allt vad jag anser är rätt, åtminstone som ensamvandrande. Att skiljas från utrustningen är ren idioti.

 Men nu finns det bara två alternativ gå runt eller först hitta en väg över sen samma väg tillbaks och så åter en gång över på exakt samma ställe. Efter noggrant övervägande där en 50 meters simtur fans i kalkylen så blir det ett försök på att finna en väg över.

 Kliver ut i kanten mellan sjön och början på jokken, känner direkt att här är det fart på vattnet går en bit ut det blir djupare och djupare, nej det här går inte. Får vattnet ett par decimeter till att ryck och slita i min kropp då går det här åt helvete.

 Vänder tillbaks samma väg, är nu på väg att ge upp kommer till ett stort stenblock som var riktpunkt för första försök. Nu börjar det bli kallt. Får ögonen på hur vattenytan bryts en bit ut i sjön i riktning andra sidan ett stenblock eller något annat som visar ett grundare område .

Okej ett sista försök tar mig till stenblocket just under vattenytan, klart vatten hjälper men kan även lura en. Här är flödet alltså mängden vatten som ska ner till andra sjön är här fördelad på en större yta. Här är inte trycket från vattnet lika svårhanterligt så jag fortsätter.

 Det rycker och sliter i kroppen, så svängen ut i sjön blir större och större nu är vattnet upp i brösthöjd. Att vad i knähögt strömmande vatten från råds oftast. Så nu får det inte bli högre och äntligen det blir grundare och grundare snart når inte vattnet högre än mitten på smalbenet.

 Jag gör helt om och far som en utter tillbaks, snabbt på med ryggsäcken försöker att få den så högt upp på kroppen som möjligt. Sämre stabilitet men mindre för vattnet att rycka och slit i. Nu vet jag vägen så det går rätt snabbt tills jag är där djupet är i värsta laget.

 Blir rätt förvånad hur enkelt det går den här gången, äntligen över. Är nu rätt så när att förvandlas till en isglass. Alltså kallt är bara förnamnet men uppspelt och glad är jag. Blir en filmsnutt både för vadet och efter vadet en viss skillnad på allvaret i mina kommentarer mellan dom två filmerna är det utan att överdriva.

 Det enda jag skiftar är skorna, nu åker durkslagen på fötterna mina Salomon-kängor ;-). Sen fortsätter jag med ett låt oss säga uppskruvat tempo nu ska jag ha igång blodcirkulationen och få värme i kroppen.

 Och nu träffar jag på en välkänd led nord-kalottleden har varit in en sväng i Norge och vänt. Nu slår jag följe med lede ändå tills den åter viker av in mot Norge och röysvatn. Men än håller vi ihop någorlunda ska jag tillägga delvis håller jag mer öster ut. Men hur som helst vi är någorlunda samspelt. Har inte sett eller träffat någon sen mitt samtal med den trevliga tante i den rosa overallen.

 Nu blir det ändring på det, först upptäcker jag ett tältläger några hundra meter västerut. Och sen kommer ett gäng ungdomar i en rak kurs mot mig. Snart är dom framme. Jag hälsar och får lite tystlåtna svar tillbaks, en som är deras guide svara dom är Amerikanska skolelever så det är engelska som gäller.

 Blir nog svarslös några sekunder i alla fall innan jag hämtat mig. Nämen va kul vart kommer ni ifrån och vart ska ni. Han berättar att han är fjällguide och dom är ute på en 28 dagars vandring. Det va som fan kom det från mej.

 Jag berättar om mitt projekt och vad jag har gjort tidigare. Då är det dax för han att agera fågelholk. Men vi blev nominerade till Årets Äventyrare 2014 Them Madagaskar svara han förvånat . Nu står det två fågelholkar och glor på varan.

 Hittills har vårat samtal förts på Svenska, så jag vänder mig mot ungdomarna och så följer ett improviserat snarligt föredrag där jag berättar om mig själv och mitt Äventyr. Rätt otroligt eller hur, hur stor är chansen att två äventyrare ska spring ihop där jag nu befinner mig.

 Tiden går och jag måste vidare hinner bara några hundra meter innan jag möter nästa grupp av ungdomar, växlar några ord men dom önskar dom lycka till och fräser iväg med hyfsad fart.

 Efter ett par km viker nord-kalottleden mot Norge, det gör inte jag. Rakt fram är dagens ledord. Nu är Tjoallebahta en ungefärlig riktpunkt. Trodde faktiskt att avslutet på dagen skulle bli en behaglig vandring, tro är en sak verklighet en annan.

 Jag ska ju bara runda en vik eller vik snarare fjorden som sticker iväg västerut från sjön Sårgåjavrre. Viken, fjorden tar ju fan aldrig slut. När det är någon km kvar parkera jag ner på en bergshylla en bit ovanför viken jag nu avskyr. Här är kvällens tältplats.

 Nu är jag helt tom för gas till det instabila primusköket, så det blir att gör upp eld. Slutet på kvällen blir faktiskt riktigt mysig en kaffe eld torkat renkött i kaffe även lite renfeta får plats, gopro på inspelning och jag surra på för mig själv med en sol som sakta börja gå ned under horisonten. Och en stilla undran hur nästa dag ska utveckla sig, blev faktiskt en härlig kväll efter en händelserik dag.

 Nu vill jag passa på att tacka alla som läser och tycker min vandring är intressant. TACK blir mer inspirerande att skriv om Äventyret när det blir uppskattat.