22. aug, 2016

Inre trygghet och om"väg" blir rätt väg.

 

Dag 9

 Blir väckt av grymtande renar dom är alldeles i närheten, hoppas verkligen att kroppen känns bättre idag. Mat som vanligt och fram med kartan bestämmer vilken väg jag ska ta för att träffa på Nord-kalottleden. Öppnar tältet tittar ut och där sprack den planen. Ca 50 höjdmeter upp ligger hela området väl gömt i en tät dimma, fan blir att ta en annan väg.

Äter snabbt packar ihop alla saker, nu har jag endast laddat klockan dumt men vill iväg. Viker nästan direkt upp mellan två nu ej synliga toppar Alip Juovvacori på den Svenska sidan och Gautalifjellt på min västra sida.

 Än är sikten okej, kommer efter någon timme till Jorbetsjavri en sjö som jag passerar på den östra sidan. Och nu börjar dimman höja insatsen. Den kryper ner efter fjällsidorna. Bryr mig inte det minsta. Det är några vad med jämna mellanrum och den långsmala sjön på höger sida borde vis mig rätt väg.

 Med lite tur kanske ja ändå träffar på Nord-kalottleden min riktning gör att jag kommer att korsa leden. Och här kommer dimman, nu har nog dom flesta stannat, jag överväger det inte för en sekund. Terrängen kan vara förrädisk och ett typiskt nordnorskt fjäll med långa ganska branta partier utan någon växtlighet. Det i kombination med regn dimma inte någon vidare plats att vara på.

 Stannar och bestämmer mig för nu skippar jag kartan och även kompassen. Här handlar det om en säker väg med sunt förnuft som enda hjälpmedel. Gör ändå ett seriöst försök på mitt första alternativ ledfan. Rätt meningslöst ser du ca 20- 30 meter som bäst. Inte mycket till chans då. Man ska ha klart för sig att ibland kan en del av dom här lederna som nästan aldrig används var svåra att upptäcka i bra väder.

 Timmarna går och känslan av att inte komma en meter närmare sitas blir bara värre. Nu får det va bra, här är ingen ide att fortsätta irra. Börjar söka mig neråt, lägre höjd och kanske dimman lättar men det betyder också längre in i Norge. Självklart är jag medveten om det, men nu är hoppet att det ska bli bättre sikt på lägre höjd.

 Men först en knepig och svårforcerad ravin här är ja tvungen att ta mig ner. En ganska vildsint fors som gör det än krångligare tar en stor del av utrymmet. Vid klart väder enkelt men nu ser jag bara en liten del så vägval blir svårbedömbart. Blir många omstarter från utgångspunkten innan jag börjar hasa mig ner. Är medveten om att jag inte tar mig upp samma väg allt för halt för den manövern.

 Nu kommer mitt rep till nytta gör en slinga en bra sten och har det som hjälpmedel när jag glider iväg ner till en förhoppningsvis bra plats. Allt går enligt plan en bra plats för att ta mig vidare. Nu är det bara att dra i repet tills jag kommer till min knop. Öppna knopen och dra ner repet. Äntligen en plan som går i lås.

 Resten av vägen ner genom ravinen går förvånansvärt bra, men var är jag?. Nu får terrängen avgör mitt val av riktning en gräsbevuxen hed är nog det närmaste jag kan komma i min beskrivning. Nu börjar det även klarna upp inte uppåt men neråt. Samtidigt hör jag en bil och i nästa ögonblick ser jag en grusväg .

 Här blir även jag lite förvånad över vart jag hamnar ibland, går mot väg och småskrattar. Väl upp på vägen så traskar jag iväg i vad som borde vara rätt riktning. Har hela tid haft en känsla av hjälp från fjällgudarna ;-). Hur ofta tror ni det kör bilar här, först en som gör mig uppmärksam på grusvägen.

Och sen kommer det en bil i min riktning, dom stannar, och nu! Kommer kartan fram. Fortfarande ligger dimman som ett lock kanske femtio meter upp i terrängen så det man ser är grusvägen och låglandet som är helt platt.

 Dom tittar på mig, var ska du och har du gått långt? Ja ska till Vuoggatjålme kommer från vasseijaur. Tystnaden som nu följer medan dom försöker analysera svaret ger mig chansen att fortsätta idag har jag väl mest vandrat runt där upp pekar samtidigt mot mjölkvägen som döljer alla möjligheter till en bättre beskrivning.

 Ja du ska bara följa vägen neröver så kommer du till bebodda trakter, nej det är de jag försöker undvika svar ja, nu har dom hämta sig från den första information. svaret kommer blixtsnabbt du verka vara proff på de. Skratt sen berättar jag om mig själv och äventyret. Får en bra och helt vattentätt beskrivning på hur jag ska gå för att komma till sitas och vidare runt den alltmer hatad sjön.

 Vi snackar lite till och så börjar en nästan tre mil lång vandring efter en fylkesväg i Troms fylk i Nordnorge. Kan väl säga att det var inte med i morgonens beräkningar. Men vädret är bra och sikten är fortfarande bra på den höjden jag befinner mig. Egentligen har jag det rätt bra, en grusväg är ju ingen överkurs att följa. Tar lite kort ner mot dom bebyggda trakter dom nämnde och timmarna går, stannar bara för att fylla vatten eller fotografera. Renkorv och torkat renkött har jag i väskan som sitter fastspänt fram i midjehöjd en förbättring av ryggsäcken en egen lösning. Där har jag tillgång till det som jag hela tiden behöver utan att stanna och leta i Säcken.

 Börjar närma mig sitas och dom sista 8 km tills jag rundar sjöfan, kommer runt en kurva och från motsatta hållet kommer en äldre kvinna och går i en rosa träningsoverall. När vi  möts säger hej du är ute på tur. Oj jag såg dig inte? Jaha svara jag lätt förvånat. Nä du förstår jag är blind på ena ögat och ser endast 20 procent på det andra, men den vidunderliga fjäll-luften är så dejlig att andas in. Att bli förvånad är i detta fall ingen överdrift.

 Vi fortsätter samtala, vilken fantastiskt trevlig tant, jag frågar om hon inte borde vända och det gör hon. Direkt efter kurvan ser ja en bil som är parkerad en bit bort där har hon sin skjuts därifrån. Själv har ja ca 15 km kvar innan min nästa tältplats,

 Nu börjar det bli segt innan dagen är över kommer jag att nästa uppnått ett maraton i distans. Men har jag kommit Vuoggatjålme något närmare ? Ska nog mycket god vilja till för en sån slutsats. Så några större hurrarop är svårt att få fram för det ynka avstånd som har krympt under dagen till slutmålet.

 Väl framme hittar jag en bildskön plats ner vid sitasjaure. Och nu skiner solen vinden blåser lätt myggen syns inte till. Ja allt är faktiskt helt topp. Nästa dag kommer två äventyrar att mötas jag är den ena , den andra äventyraren är en medlem från Team Madagaskar. Här är även ett mötte med ett gäng amerikanska skolungdomar en del som kommer att göra även den dagen oförglömlig.