21. aug, 2016

Viljans seger över kroppens trötthet

Dag 8

 Vaknar rätt tidigt, har inte många km innan jag är framme vid Hukejaurstugan. Men som vanligt börjar dagen med en kombination av frukost, lunch variant där renfeta och torrfisk är de som står till förfogande. Renkorv och torkad renkött, det äter jag oftast under min vandringen. När jag kokar denna lite enformiga brunch så har jag även vitlök, ingefära och en bit från fjällkaktusens rot.

 När jag är färdig med dom vanliga morgonuppgifterna där den alltid återkommande laddning av klocka kamera och gopro tar ett par timmar. Så är jag startklar, hinner inte många hundra meter innan jag inser det är idag som Kebnekaise utflykten kommer att märkas.

 När vart steg är en prövning och kroppen skriker sätt dig ner dumskalle efter några hundra meter! Då är det lätt att tappa sugen och stanna någon eller några dagar för villa och återhämtning. Har jag inte haft min erfarenhet från ultralöpning och upplevt samma känsla där och vetat att detta handlar om en kamp mellan kroppens signalsystem där villa är högprioriterad och viljans otroliga kraft om man kan locka fram den.

 Då har min nästa tältplats legat inom synhåll från den senaste, men nu blir dagen en ultraupplevelse som inte är nån höjdare när man är mitt i det hela, men en otrolig känsla efteråt när man gått segrande ur kampen med sig själv. Viljans seger över kroppens försvarsmekanismer. En seger med konsekvenser och dom kommer när loppet eller i mitt fall äventyret är över. En seghet i kroppen som kan ta veckor i bland månader att bli av med.

 Så jag fortsätter, efter några timmar ser jag äntligen stugan. Blir inget stopp utan nu är gränsen till Norge nästa delmål. Och nu blir vandringen än värre rent fysiskt och det tar ju även psykiskt mycket energi. Jag gör något som det är tio år sedan sist, skapar små uppnåeliga delmål. I detta fall hålla mig i rörelse 20 minuter sen kort villa.

 Pausen får inte överstiga 90 sekunder så då har jag en till sak som motar dom negativ tankar som kan dyka upp, när tiden för villa närmar sig blir jakten på lämplig vilosten en viktig uppgift. Nu är det viktigt att få ut så mycket villa som möjligt av dessa 90 sekunder. Nu kommer jag sakta, men ändå effektivt sett till min situation närmare och närmare gränsen.

 När det är mindre än en km till Ivarsten tar det stopp. Måste villa igen, dom sista femhundra meterna stannar jag två gånger. En kort stund inbillar jag mig att orken inte kommer att räcka för dom sista hundra metrarna, då är det illa.

 Samtidigt kommer en familj där pappan bär en treåring på sina axlar och en flicka i 10-12 års åldern vandrar glatt tillsammans med sin mamma och har naturligtvis en liten ryggsäck på ryggen. En jordnära och mycket trevlig familj där fjällvandring och egentillverkad fjällmat blir samtalsämne. Nu tar jag mig tid så vi har ett långt samtal innan dom vandrar iväg mot Hukejaurstugan antar jag.

 Äntligen av med ryggsäcken fram med gopro blir en stunds filmande, men kroppen skriker lägg dig ner. Så fram med sovsäcken hittar en bra plats där vinden håller dom flesta myggen på plats. När jag lägger mig ner kom iden om en selfi av min eländiga situation så kameran ställs på tio sek placeras armslängd bort, när kortet tas sover jag.

 Efter någon timme vaknar jag, tar ett tag innan ja fattar varför kameran ligger där den ligger. Kravlar mig ur sovsäcken, tar en sista runda runt området runt Ivarsten packar ryggsäcken och börjar gå. Till min förvåning och glädje känns det faktiskt ganska bra nu.

 Nu borde jag ha kollat karta lite exstra noggrant, men en led får ta över kartans uppgift. Leden finns inte med på någon karta något som för mig är et plus i kanten. Antagligen en praktiskt lagd led som används av lokal-kända personer.

 Kan inte bli så fel, Börjar närma mig Gautalisvatnet är nu inne i Norge men rätt högt uppe. Om jag inte nu har fortsatt efter nu den rätt osynliga led har dom problem som kommer att komma blivit än värre. Så med leden som vägvisare är jag nu ner vid Gautalisvatnet. Följer stranden in i en bukt en bra tältplats vid det här laget ligger dimman som ett lock över området.

 Renarna som har dykt upp dom senaste kvällarna och även ibland väckt mig på morgonen gör sin entré, dom börjar att lufsa runt i närområdet helt orädda. Tydligen har mina fyrbenta väckarklockor kommit för att stanna över natten.

 Upp med tältet fram med kartan imorgon ska jag upp på Nord-kalottleden och den följer jag runt sitasjaure punkt! . Detta kommer inte att hända imorgon ska jag vandra efter en fylkesväg träffa två män i en bil i Troms fylke en äldre dam på promenad längst en grusväg. Ja för nattsömnens skull är jag glad att allt kommer eftersom.