19. aug, 2016

Snöväggen

 

Dag 6

 Så var det dax, en helt vidunderlig morgon solsken lite vind. Ja vädret har nu gett mig dom bästa möjligheterna till en kanon dag och ett bra minne av min vandring upp till Sveriges tak.

Dagen börjar med en exstra kraftig frukost, eller frukost borde nog gå under kategorin bastant middag. Kokt renfeta med torkad torsk som komplement.

 Efter min superfrukost packar jag ihop min grejer och vandrar iväg upp genom dalen, har ännu inte funderat över vilken väg. Det borde vara väsentligt var toppen ligger. Just den lilla detalj kommer överraska mig en hel del senare under dagen.

 Jag har kommit ett bra stycke upp singivagge här borde jag nog ha kastat en blick på kartan men icke, så jag står på en bit till. Min vana trogen och tur är väl det så håller jag högt. Stannar till och börjar fundera över toppen som ändå är mitt mål för dagen, det ligger ju ändå mer än just den toppen i detta område.

 Något som borde intressera alla som har det som mål, förutom en tydligen. Jag sätter mig ner tar fram min suveräna kikare och börjar inse fortsätter jag åt det här hållet då får jag nog fan döpa om någon topp om det fortfarande är Kebnekaise som är dagens huvudmål.

 Samtidigt till min glädje upptäcker jag något intressant, en massa gamla husgrunder eller något liknande. Åter igen har min avslappnade hållning ändå även inneburit en intressant upptäckt. Där jag sitter kan jag enkelt kartlägga hela platån under mig med kikaren hurra för att ta omvägar.

 Efter att ha sett ut vilka platser jag borde svänga förbi så går jag ner till platån, där vandrar jag runt säkert en timme fotar och filmar. Sen är det dax för ett nytt försök nämligen upp till topps. Nu är jag fokuserad tar rätt dal upp ser några markeringar som jag böjar följa i ca 10 minuter sen ser jag en bättre väg än den som rösen verkar sikta på. Ja vad tror ni händer? Naturligtvis anser jag att mina första intryck borde trumfa över rös byggaren.

Så här tar jag sikte på en brant nu menar jag brant väg upp där sten stora stenar är temat. Tycker ändå jag ser små markeringar lite här och där med en portion välvilja. Ändå tills jag står framför en vägg av snö. Inte helt lodrätt utan mer som en stege upp på ett tak. Nog jävligt det, om nu sluttningen inte hade varit så lång, tröstar mig med den kanske tar slut lite högre upp ditt jag inte ser.

 Sätter mig ner och funderar, går det här, svar ja , vill jag göra det svar ja. Sista och viktigaste frågan inser jag att när ja har påbörjat min färd upp så kommer jag ganska snart passera punkten där ingen återvändo finns även där är svaret ja. Jag litar helt enkelt på min fysik och inget annat. Nu ska alla år med träning, alla gånger där jag har varit pyrt till hjälpa mig upp.

 Så jag sätter mig ner tar på mina stegjärn funderar en stund sparkar fast vänster fot känner efter hur snön uppför sig och så påbörjar jag min tyngsta mest mentala påfrestning någonsin.

Jag behöver bara luta mig lite framåt för att trycka ner stavarna, och så går färden sakta uppför en stav i taget väl fasttryckt sen en fot upp ordentligt fastsparkad så den andra.

 Efter ett ca hundra meter håller jag lite snett utöver så om det värsta händer ska inte min resa ner bli allt för lång innan ett mjukt stenskravel bromsar min färd. Allt det låter nog lite i överkant. Men där och då kände jag mig helt säker. Att man ändå tar vissa förhållningsregler är för mig en självklarthet. Det finns flera anledningar till att jag aldrig har råkat ut för någon olycka under min 45 år mestadels ensammen i fjällen.

 Efter en för mig evighet börjar ja närma mig slutet på denna klättring. Nu kommer nästa problem där snön tar slut och sten tar vid är det en avsats, alltså här måste jag på något sätt komma mig upp från en kraftigt lutande snövägg till en lika brant klippavsats som är prydd med stora stenblock.

 Jag står länge och fundera i säcken har jag 20 meter rep det är ett alternativ. Att ta av sig säcken och friklättra upp. För att sen dra upp säcken, men om den då fastnar vad fan gör ja då. Nej jag och säcken håller ihop. Ser en möjlig väg där dom första stegen är dom knepiga.

 Okej nu ska vinterns gymträning komma till nytta. Så jag tar tag i klippkanten laddar och så far jag och säcken upp, får fäste för vänster fot. Drar mig upp och hittar ett bra grepp för höger hand, nu behöver jag bara hitta nånstans att platser höger fot sen når jag toppen av klippavsatsen och där har jag mitt grepp.

 Så nu handlar det bara om att ta i sen är jag upp. Samtidigt börja den helikopter som med jämna mellanrum passerat mig komma än mer frekvent. Bryr mig inte så mycket utan nu känns det väldigt kontrollerat. Jag går uppåt ett stycke ställer mig på knä för att fylla vattenflaskan, det sipprar lite vatten mellan stenarna.

 Här kommer dom igen jag mer eller mindre ligger ned för att komma åt vatten. Troligen tror dom att rullgardin har dragits ner, så ja reser mig upp och vinkar åt dom lite glatt sen vänder jag dom ryggen och börjar gå. Nu får det fan va nog börja inte med någon påhittad räddningsinsats då blir det snöbollskrig.

Kastar en snabb blick på höjdmätaren på min klocka och inser har nu passerat 1900 meter inte fan är jag väl på fel topp är det därför dom flyger av och an. Här ska det ju va packat med folk har jag hört, och en dag som idag strålande solsken och allt.

 Ja skit samma nu ska jag upp få va vilken topp det vill, efter några hundra meter ser jag toppen och sen folkhavet,. Hurra rätt topp och där står helikoptern strax under toppen med några som står och tittar åt mitt håll.

 Ja sliter mig hela vägen upp i lössnö äntligen framme där alla lämnar sina små packningar för dom sista hundra metrarna upp till toppen även jag tar det beslutet. Efter lite filmande pratstunder med i princip alla som då är där. En liten insats för att hjälpa en höjdrädd yngre tjej ner från toppen så åker ryggsäcken på nu ska jag ner sen Norge.

 Vägen ner blir den som alla andra tar åtminstone en bit, far iväg neråt med ett rätt bra tempo passerar toppstugan fortsätter neråt tills jag lägger märke till ett yngre par som inte riktigt är där dom borde vara.

 Jag viker iväg och börjar gå i sakta mak efter dom, ser rätt snabbt att dom inte riktigt har koll på vägen ner men tänker ja avvaktar och ser hur det utvecklar sig. Den unga tjejen har vansinnigt svårt att gå i detta stenskravel. Så jag bestämmer mig för att på ett inte allt för påträngande sätt ge dom ett tips på en bättre väg, nämligen den välanvända leden.

 Ja snabbar på sneda iväg framför dom och tar mig tillbaks på leden gör den unga tjejen uppmärksam på en kanske bättre väg, står där och väntar ett tag. Hon kommer och det gör även killen. När dom åter är uppe på leden fortsätter jag med rätt hög fart neröver nu vill jag ner en bit och sen en tvär vänster sväng och hej med mej.

 Kommer ner där tydligen dom flesta tar en paus innan en kort brant på andra sidan som tydligen alla måste över utom jag förstås. Stannar hittar lite rinnande vatten mellan stenarna fyller min flaska. Ett finskt par verkar ha problem ja ser att dom tittar på mig när ja fyller vatten den unga tjejen fyller sin flaska på samma ställe men hennes kille? Mår inte bra.

 Har set det så många gånger mineralbrist han har svett något kopiöst och antagligen bara druckit vatten. Jag kan ju inte bara lämna dom så där ingen verkar bry sig eller fatta vad som kan hända. Så jag öppnar säcken tar fram en liten pulverpåse med vätskeersättning, går fram till dom och förklarar att det här kommer nog att hjälpa dom ner.

 Dom tittar lite tveksamt på mig men ja fortsätter gör som du vill men du kan väl ändå ta emot den så kan du ändra dig sen om du vill. Påsen har både svensk norsk och finsk beskrivning även en bild av en löpare på framsidan. Tjejen tar emot påsen läser ler tackar, lycka till svarar jag på med säcken och i fullt sken därifrån nu ska jag bort från allt folk. Ner mot sigivagge det blir en genväg efter en brant snödriva som slutar i en mindre fors. Där blir det tvärstopp upp en bit och sen full fart neröver till nästan samma plats som jag startade ifrån nästan 12 timmar tidigare nu var den här dagen över upp med mitt supertält.

 Skönt nu blir det enklare rena eriksgatan mot Arjeplog, vad jag då inte vet är att detta var bara början, ibland är det bra att inte veta vad som väntar en bit längre fram.