13. jan, 2016

När träning upphör att vara träning.

Har under den senaste tiden insett att jag har slutat att träna, men vad i herrans namn skriver karl är det nog många som tänker. Ska försöka att förklara och på det viset kanske få andra att se på träning med nya ögon.

 Många har olika fritids eller helt enkelt olika rutiner i livet som man mer eller mindre gör rent reflexmässigt. Ibland kanske med lite motvilja, men i de hela taget något som tillför livet den lilla extra guldkanten i tillvaron.

 Den gemensamma nämnaren är ofta att inte se det som ett besvär utan som en avkoppling, och man tar tillfället i akt när det ges, om det är att läsa en bok eller någon timme i ett garage kanske handarbete, så tar man tillfället när det ges för att göra det för sin egen skull. En annan gemensam nämnare är att oavsett om ingen varken vet eller kanske är intresserad så är upplevelsen och behållningen det enda som är drivkraften.

 Jag börja inse att jag inte längre bedrev träning som jag tidigare uppfatta begreppet, när vänner fråga om jag skull träna. Och svaret blev ibland nej ska bara ut en sväng i fjällen eller som nu, har du varit och tränat. Nej har bara varit en sväng med snöskorna för att ta ett par kort.

 Dessa svängar hade naturligtvis tidigare bokförts och ansetts som tuffa träningspass av mig själv. Men inte nu, nu är det en vardag ett livsmönster som jag har lite omedvetet lagt mig till för att jag ska kunna slutföra vad jag har planerat.

 Ungefär som en som bygger en bil byggandet blir egentligen grejen, och slutresultatet blir så att säga en bekräftelse på ett bra bygge. När man kommer i ett sådant tankemönster så blir ju aldrig uppgiften för stor, utan ju jävligare uppgiften är ju mer inspirerande blir själv bygget.

 Ska ge några exempel. Vid ett par tillfällen under hösten blev jag ombedd att kolla visa saker i fjällvärden. Vid ett tillfälle hade jag besökt och filmat en plats, kom senare sent på kvällen underfund med en sak jag hade glömt , så morgonen därpå så körde jag 10 mil för att sen löpa tillbaks till samma plats och kolla upp det hela.

 Men det var ingen träning för mig utan något som borde göras. Vid ett annat tillfälle fans det en gammal sägen om en specifik plats som jag fick frågan om jag kunde försöka hitta, löpte och gick upp och ner í många timmar runt ett helt berg. Men det var ingen träning utan mer som ett litet Äventyr.

 Sådan turer blev det 7 st av under hösten som om det hade varit för tio år sen, ansetts som höstens tuffaste, men inte nu. Det här handlar inte om fysik och uthållighet. Utan om hur man ser på vad man gör.

 Och där är nog svaret på varför jag inte bryr mig om min sjukdoms och skade historia. Jag betraktar det jag gör ungefär som dom som bygger bilar eller vad de månne vara. Som en livsstil där själva byggande är grejen och resultatet är bekräftelse på en bra byggare.