14. dec, 2015

Mitt val

 

 

 

Det här inlägget kommer enbart att handla om egen vilja och våga gå sin egen väg. Första gången jag sa nej de här ordnar jag själv, var efter ett benbrott när jag var 17 år, efter gipset var borta och jag åter börja röra på mig kanske väl mycket. Så kom nästa skada fastna med höger ben i ett räcke och höger menisk fick en skadad.

 Återigen intensiven och fick besked om ytterligare en operation, hade redan höger benpipa ihop-spikad. Glöm det sa jag till akutläkaren här opereras inget mer. Ett jävla liv och massiva övertalnings försök blandat med hot om en framtid mer eller mindre orörlig om jag inte gjorde som dom sa.

 Jag vill ha en stödskena sen kan ni skriva ut mig, eller så skriver jag ut mig själv. Efter ytterligare massa tjafsande och vi ses snart igen från sjukvården så var det hej med mej. Jag har fortfarande inte gjort något återbesök i den saken.

 Det här känslan att man hamnar i situationer när man inte känner sig bekväm med dom råd som tar livskvalitén, den som betyder allt. Och man då bestämmer sig för att gå sin egen väg, den känslan har alltid hjälpt mig att ta rätt beslut. Det här är inga råd hur man ska agera utan enbart en berättelse om vilka beslut jag tagit.

 Hoppar till dom senaste åren, där två beslut som har gått totalt emot allt som experter påstå sig kunna bäst. Ett är naturligtvis det jag gjorde efter höftoperationen, men och det är en viktig sak i mitt tycke succéartade återkomst till ett fullt ut aktivt liv där endast min egen vilja sätter gränser. Det var när jag tog beslutet att avbryta all medicinering som har hängt med sen hjärtinfarkten.

Och varför gjorde jag det? Kan man frågar sig, jo när jag börjar förstå att medicinen begränsar och hämmar effekten av träningen den mer eller mindre sätter stopp för alla mina planer då fick det var nog. Det här var faktiskt ett svårt beslut att ta. Antigen går jag återigen min egen väg, och förverkligar min plan med loppet mellan sulitelma Vuoggatjålme eller så blir mina drömmar om framtida äventyr bara en dröm. Eller så går jag återigen min egen väg. Och med facit i hand så vet vi ju vilket beslut jag tog.

 Nu var den turen en förberedelse och en test på hur stor skillnad mitt beslut hade gjort på min fysik, och svaret var helt enastående. Och på den väg är det fortfarande. Både den fysiska styrkan uthålligheten och återhämtningen är rent enastående om jag jämför mig var jag stod för ett år sen. Jag är ingen forskare har ingen utbildning i ämnet och det skiter jag högaktningsfullt i för mig är resultat det enda som jag bryr mig om.

 Ett liten kuriositet i det hela är att nu har mitt val av rehab blivit intressant även för en del inom vården, så kanske åtminstone när det gäller höftpatienter att för några kommer nya och bättre möjligheter i framtiden för ett aktivt liv utan begränsningar att finnas. Så att våga leva sitt eget liv är det största äventyret och seger man kan erövra. Så ensam är starkast stämmer ibland och är enda sättet att lyckas.

 Så för mig är det viktigt att styra och ta dom beslut som påverkar det liv jag vill leva, och det är något som var och en får fundera över. Vem vet bäst hur man vill leva, för risker finns alltid oavsett vilket val man tar. Så vem borde ta det avgörande beslutet?