En önskan

17. jul, 2016

Idag är det dags. Då är år av planering och träning klar och nu bli äventyret verklighet. Som vanligt med mig så är glädjen att äntligen få sätta drömmen om ett äventyr i en verklig upplevelse. Och ändå denna känslan av lite vemod. Jag inser ju att i början av Augusti så hamnar även denna resa bland andra minnen.

 Men det är ju även så att minnena av egenskapade upplevelser är det som betyder mest den dagen då dom möjligheterna har passerat. Så har man en dröm man länge har burit på, då ska man i möjligaste mån förverkliga den, så att den inte blir en bitter dröm den dagen då möjligheten att förverkliga den har passerat.

 Och till sist något helt annat något som kan förvandla en mardrömstillvaro till en drömtillvaro. En liten insats som får stor betydelse för dom som verkligen behöver få sina drömmar uppfyllda.

 Nu när det är bara ett dygn kvar innan jag ger mig iväg från Abisko. Då är det en mycket viktig tanke jag måste få ge uttryck för. Jag tog tidigt ett beslut att inte på något sätt samla in pengar till nått behjärtansvärt ändamål.

 Varför kommer jag att förklara, men först en sak. Om det är så att det jag gör är intressant och man vill vara delaktig, skänk då en slant till läkare utan gränser. En organisation som hjälper dom mest utsatta dom mest bortglömda och där verkligen en gåva gör en enorm skillnad, för ett barn en mor eller far.

 Gåvan är från du! och du gör det för att du har ett stort hjärta, inte för att synas.

Jag vill inte använda mig av någon organisation för att lyfta det ja gör, mitt beslut och min moral.

 Därför skriver jag detta nu och lägger ut det dagen innan jag tar klivet in i fjällvärden och tappar kontakten med sociala medier. Jag vill inte ha kredit för andras godhet. utan bara en önskan att du som vill ge en gåva, ge den till https://lakareutangranser.se/ då kommer du att göra en verklig skillnad för dom som inte har en röst att göra sig hörda med.

 

 

 

 

1. jul, 2016

Det här är sommarens äventyr. Starten är i Abisko och efter diverse olika vägval som avgörs i vart ögonblick under min vandring är Vuoggatjålme slutmålet. Vi är faktiskt två som startar tillsammans jag och Roland Pantze. Nu blir den samhörigheten inte längre än den första dagen på sitt max.

 

Jag och filmaren Roland Pantze kommer att vandra iväg tillsammans åt något håll, när vi har kommit en bit på väg skils våra vägar, han kommer att vandra någorlunda söderut. Samtidigt som vi på något sätt ska ha en viss uppfattning i vilket område den andra är.

 

Från början var satellittelefon ett alternativ, något som vi har frångått. Jag har en GPS spot som hela tiden markerar min position, och han får utifrån den information och hans erfarenhet av alla våra samtal under det senaste året helt enkelt förutse vilken väg jag kommer att ta.

 

Att frivandra utan någon som helst förutbestämd färdriktning, och samtidigt träff på varandra i Europas störtats sammanhängande vildmark och fjällområde, det är en utmaning som kräver en samsyn av fjällen. Och erfarenhet att läsa av terräng någorlunda likvärdigt. Det blir en otroligt stimulerande och fascinerande del av utmaningen.

 

Att jag personligen kommer att tillryggalägga en avsevärd distans är en sak, men det som ingen hittills har vetat är att Roland Pantze kommer att vandra en otroligt lång sträck för att dokumentera fjällvärden och skildra den så som jag ser den, men med hans känsla för naturen.

 

Nåväl, har jag över huvud taget några tankar om sträckans väg? . Det är ju självklart om inte hade jag levat i ett vakuum. Men tanken och det absoluta förbehållet är att vägen jag väljer ska väljas utifrån en orörd fjällvärld. Alltså jag tar den vägen som rimligtvis är mest naturligt för en förstabesökare. Med förbehåll om vissa avstickare till mer nutida kända platser.

 

Allt vi gör och allt vi använder är självvalda till den minsta detalj. oavsett om det handlar om fjällutrustning eller den tekniska utrustningen som används för att dokumentera det hela. Med ett stort undantag Vuoggatjålme dom kommer att hjälpa Roland med helikopterlyft, att Vuoggatjålme hjälper oss är ett lyckligt sammanträffande, platsen som så många gånger både har varit start och slutpunkt för mina äventyr.

 

En annan person som har med sin kunskap om fisk och kött och hur man röker och torkar. Det är Petter sundström som helt på eget initiativ torkat och rökt både fisk och renkött, feta. Bara för att jag ska ha den bästa och självklart mest ägnade kost för ett äventyr av denna kaliber.

 

Slutligen jag har tidigare nämnt att sträckan blir ca 80 mil, det är mycket grov uppskattning.

Jag har lekt med tanken om hur det kommer att utveckla sig under snart två år. Och har inte kommit fram till nånting överhuvudtaget. Så jag låter det stå öppet, har en känsla av att upplevelser kommer att ta helt kontroll över mina vägval.

 

Och så till sist, innan jag åker iväg till Abisko kommer jag att dela med mig av allt som jag kommer att packa i min ryggsäck. Kan kanske var intressant att se vad jag har valt, och varför jag valt visa saker kommer ja att förklara. Man ska ha i åtanke det finns ingen support det finns inga stugor absolut ingen hjälpa att få.               

5. jun, 2016

 

Sex veckor kvar, nu börjar det kännas att allvaret närmar sig. Allt av förberedelser är snart avklarat. Om jag känner mig förbered ? Det är en fråga jag har ställt mig många gånger. Har jag tänkt på allt? Och varje gång blir svaret nej, hur ska man kunna tänka på allt när man inte vet vad som väntar och vart vandringen kommer att för en.

Det var dom tankarna som från första stund gjorde äventyret på gammalt vis så kittlande och spännande, att helt förutsättningslöst vandra och föreställa sig ett fjäll-landskap som en oupptäckt plats. Såklart är det inte så men om man inte tar med leder överfarter eller andra av människor skapade platser, då blir det sunda förnuftet och nyfikenheten de som blir vägvisaren och där har man en vandringen unik och fylld av oupptäckta vyer och kanske något mer?.

 Så att förbereda sig för något som skapas av synintryck och nyfikenhet gör man i sina tankar, sen avgör den fysiska förberedelserna hur mycket man kan ta ut svängarna. Det jag vill få sagt med det är att alla kan göra något liknande, man anpassar bara upplevelsen efter förutsättningarna man har. Men principen är den samma, att endast låta sig styras av nyfikenhet och upptäckarglädje, och alla är vi ju olika så då blir ju det hela något unikt för varje person.

 Med det sagt så åter till det som går att förbereda. Som jag har nämnt så avgör fysiken hur mycket man kan ta ut svängarna, under förutsättning att den mental biten är med på det. Där vill jag känna mig gränslös, och då blir den fysiska biten otroligt viktigt. Är inte nödvändigt men i mitt fall blir denna resa en gång och aldrig mer, och då vill jag inte sitta igen med känslan av att huvudet ville men kroppen sa stopp.

 Mat har jag tidigare skrivit en del om så inte mycket att tillägga, endast att jag har blivit stärkt i min uppfattning om vad som är bästa maten för just min specifika tur.

 Utrustning är ett knepigt kapitel, där finns det enorma mängder av information vad som är bra, mer eller mindre ett måste och beroende på vem som rekommenderar olika alternativ är avhängig av vilket märke som är aktuellt för tillfället. Jag vet vilka skor jag kommer att använda vilken säck som jag funnit mest lämpad för mitt äventyr. Och vilket tält jag kommer att sova i, om det är bra? Ja det kommer med all tydlighet framkomma efter min sväng. om det inte uppfyller vad jag hade hoppats på kommer det att framkomma ännu tydligare.

 Har ägnat allt för mycket tid egentlige åt utrustningsbiten, men så blir det om allt ska göras utan andra krav än dom man själv sätter upp, så nu när det är gjort så känns det otroligt bra. Ingen annan än jag har förberett valt och bestämt vad som är bra, så det är bara jag med min familjs stöd som kan säga vi gjorde det tillsammans. Är väl synonymt för vad ett äventyr på gammalt vis bör vara.

 Och till sist det som började för ett år sedan, mina första samtal med Roland Pantze och vad vi då såg framför oss. Har utvecklats till något som jag i mina vildaste fantasier inte kunnat föreställa mig. Att få en sådan möjlighet att presentera fjällen som jag ser det, är om jag hade varit troende kallats en gudagåva, eller skänk från ovan. Jag får kalla de en chans i livet, något som bara händer en gång i livet    

15. apr, 2016

 

 

Nu har det gått en vecka sen jag började med maten som ska motsvara den jag kommer att äta under sommarens äventyr. Och kommer nu med en helt ovetenskaplig konklusion, det jag var säker på men ändå ville testa, stämmer till hundra procent. Maten ger en helt ofattbar energi, ingen tendens till orkeslöshet eller trötthet. Aldrig tom på energi. Helt enkelt en fantastisk kost om man strävar efter enkel högoktanig mat som volymmässigt och viktmässigt är överlägset allt annat som finns på marknaden.

 

Det är hur jag har upplevt skillnaden mellan all annan kost och det jag nu äter, och då är ändå sommarens mat snäppet bättre. Som jag sa är det min egen upplevelse så någon vetenskaplig tyngd har den inte. Å andra sidan är det också ett vetenskapligt faktum att det jag nu gör rent fysiskt med min löpning och fjällvandrande. Inte heller har vetenskaplig grund att stå på, om man ser till mitt höftimplantat.

 

Där är nog enigheten i det närmaste total inom sjukvården. Och visste dom att jag numera snabbvandra upp på galtis för att sedan jogga sakta ner med en packning på 32 kg skulle dom påstå att det har aldrig hänt. Och har det hänt så ta det inte som intäkt för att det verkligen har hänt. Så jag gör som vanligt litar på det som jag vet är ett faktum genom egen erfarenhet, och som jag själv har provat.

 

Åter till maten, jag har en helt egen sammansättning av min mat. Där vikt högt energivärde och hållbarhet är av stor vikt för att uppnå den helt optimala överlevnads kosten. Valet av dom olika komponenterna är också en garant för bra sammansättning av mineraler och vitaminer.

 

Om det är den bästa, ja det återstår att se. Svaret kommer väl i mitten av augusti. Men en sak vet jag att med en packning som inte får väga över 20 kg vid start. Där maten står för ca 12 kg, och som ska räcka över ca 20 dagars fjällvandring. Där snitt sträckan är mer än ett maraton då hittar du inte den maten varken på nätet eller i affären, åtminstone inte något jag skulle lita på.

 

Kommer nog aldrig att bli sponsrad av dom som producerar överlevnadsmat. Däremot kommer jag till hundra procents säkerhet veta att det jag äter hjälper mig hela vägen från Abisko i en irrfärd ner till Vuoggatjålme. Och det är det enda som verkligen räknas, allt måste kugga ihop för att känslan av trygghet ska genomsyra alla detaljer.

 

Det här är mina val och inte ett påstående att det är den enda lösningen för ett lyckat äventyr av den kalibern som jag har tänkt genomföra. Jag kan helt enkelt inte lita på något som jag inte känner mig trygg med, Precis som mitt lopp genom Sverige, en gång aldrig mer. Då måste man ta besluten själv och dom ska vara baserade på egen erfarenhet.

 

Det här äventyret är också en gång aldrig mer, då lägger man ribban så högt att den inte syns för ett otränat öga. Och för att verkligen tänja gränserna till det yttersta. Att då inte känna att allt är helt rätt oavsett om det är utrustning, träning eller maten. Då kan det fort förvandlas från en upplevd äventyrsdröm till en lika verklig mardröm.

 

Till slut vad innehåller dessa 12 kg mat? Hur det är sammansatt återkommer jag till efter jag har genomfört mitt äventyr, men jag bär med mig ca 78000 kcal som är komplett sammansatt för min irrfärd genom fjällvärden.

 

 

 

 

13. apr, 2016

Att vara förbered på alla plan är en förutsättning när man färdas ensam. Så nu övergår jag till en kost som liknar den jag kommer att äta under mitt äventyr på gammalt vis.

De visar sig var så nära LCHF man kan komma, har praktiserat det i några dagar. Kan väl tillägga att jag har ätit snarlik kost rätt länge, men inte så extremt som det nu blir.

 Vad jag äter är kanske inte är så intressant men det är i princip fett och proteiner lite grönsaker och inget annat, även om jag är övertygad att det fungerar så vore jag en dumskalle om jag inte under den tung träningsperiod som jag nu är inne. Inte tar chansen och äter den kost som jag måste förlita mig till under sommarens äventyr.

 Återigen handlar det om trygghet, tryggheten att vet att kosten motsvarar det man vill uppnå. Skulle aldrig luta mig emot texten på ett paket, som garant för en optimal kost.

 Nu när det är ca 3 månader kvar så känner jag mig helt klar mentalt, en otroligt härlig känsla när avstånd krymper i sinnet, när det som var långt för ett halvt år sedan nu har blivit kort. När avstånd inte handlar om mil, km eller höjdmeter utan om veckor, dagar, halvdagar, och fjällområden precis som det en gång var, och som det borde vara.

 När det handlar om träning så blir man väl aldrig riktigt nöjd, och det är så det ska vara. Så länge man strävar efter att bli bättre så finns motivation där hela tiden, och med den kommer glädjen att fortsätta. För mig så kommer den aldrig att försvinna.

 Det att aldrig riktigt veta vad som väntar, när endast synintryck avgör hur man kryssar fram genom fjällen. När den enda led som finns. Är den du skapar med din vandring är som en bok med blanka sidor som bara väntar på att fyllas med något helt unikt. En sån nyfikenhet blir man aldrig av med.

 Jag har aldrig kommit med råd om träning , mental förberedelse eller utrustning när det handlar om den typen av tripper i fjällen som jag numera ängar mig åt. Finns några anledningar till det.

 Även om jag anser mig själv vara en av dom mest kompletta äventyrare i den Lappländska fjällvärden.

Och det är av den enkla anledningen. Jag har 45 års erfarenhet av fjällen i kombination med hyfsad bakgrund inom Ultra löpning, när man kombinerar dom egenskaperna så blir man bra. Sen kommer all den erfarenhet och kunskap som jag har fått ta del av från gamla fjällrävar sånt som oftast förs vidare via samtal då blir man rätt komplett.

 Så ett och annat kan jag säkert tillföra till dom som känner för att öppna sina sinnen på vid gavel och ta ett tryggt och självsäkert steg ut i sitt egna exklusiva äventyr.

 Och där är också anledningen till det svår med generella råd som jag ibland ser rekommenderas.

Om man står framför en grupp av människor, är det en grupp av unika individer med olika mål och drömmar i livet. Därför gillar jag inte mallar som ska passa alla.

 Mentala råd hur man skapar en inre trygg person som klarar det han verkligen vill,, det stämmer på dom flesta men när vi kommer till den materiella delen utrustning, mat . Ja då finns ingen mall som passar för alla. Det jag använder är det bästa för mig, eller tillräckligt bra för det jag ska göra. Om det även passar för andra överlåter jag till var och en att bedöma, vet ju inte vad som är viktigt för andra utöver funktionalitet.

 Så det finns säkert det som är bättre än det jag har valt. Men jag har valt det! ingen annan, Vill att dom som följer mig ska känna att jag har gjort det fullt ut. På så sätt blir det mer uppnåeligt för alla. Det är den du betraktar i spegel och endast den personen som är skillnaden mellan succé och motgång.

 Och slutligen något otroligt viktigt, att dom närmaste anhöriga känner trygghet inför det man gör, det att bli otrygg pga anhörigas oro är förödande. Då kan otroligt dåliga beslut fattas pga oro för andras otrygghet. Så att vara trygg i sin förberedelse det är monumentalt viktigt.

 Och inte! få allt att framstå som ett action clip från en halvdålig överlevnads serie från valfri kanal där olyckstillfällen är mer regel än undantag. Att överdriva är lika dumt som att underskatta det man har tänkt göra.